barnflicka
Vad gör man en kväll för sig själv??
Vanligtvis slänger jag mig i soffan efter ett varv me dammsugaren, men inte idag. Kollade igenom recepten jag hade som barnflicka i Sthlm o fick sug efter en pastagratäng jag ofta gjorde till "mina" barn. Så nu står den klar på spisen :) Fick dock gå noga efter instruktionerna, inte som då när jag kunde alla underliga utantill typ.
Den tiden inser man nu va sååå nyttig för mig som pesron -vad jag växte! O då menar jag inte på höjden eller bredden. Jag som alltid haft mamma tio min bort även om jag flyttade hemifrån som 17 åring, hade då massa mil emellan o jag va tvungen att stå på egna ben. Minns första gången jag stod vid tunnelban o undrade vilken det var jag skulle ta, som Britt (mamman i fam) sagt tusen gånger i telefon. Jag va livrädd att åka fel. Något nervös klev jag på - o kom rätt! Jag har nämligen alltid haft noll lokalsinne o har kört fel i mina hemtrakter massa gånger, helt otroligt, jag vet!
Det första jag sa när jag va på intervju va att jag absolut INTE kan laga mat, det på pekade jag noga. Men nåt bra intryck gjorde jag tydligen eftersom jag fick jobbet direkt. Sen fick jag laga receptmat varenda dag, jag tyckte det va superlyxigt till att börja med o njöt i fullla drag, men gissa hur länge det tog innan jag längtade efter hederliga makaroner o köttfärssås eller korv med bröd? Det kunde barnen få på "fredagsmyset", då när vi vanliga dödliga gör nåt gott recept ....eller helt enkelt en flötig pizza som vi gärna tar hemkörning på.
Jag hade verkligen en jättebra tid medan flera andra tjejer som va uppe samtidigt hade ragator som bossade över dom o fick en städvagn framkörd några dar i veckan. Jag slapp allt sånt, det fanns det städerskor till vet ni :) Det va där jag för första gången upptäckte hur jäkla smidigt det är o få hjälp med städet, då slipper man att sånt ska hänga över en när man kommer hem efter jobbet. Så, nu får vi bli rika :)
Det va väldigt lärorikt, på många sätt. Gissa om jag stod som en fågelholk när mamman ber mig åka till en park o lära 8-åriga Emma cykla. VA? Det har vi lantisar gjort sen flera år då ju! Inte ens med stödhjul gick det bra ! Men jag lyckades efter många om o men o trasiga knän. Adam, då 4, var jag med hos talpedagogen o när jag slutade hade han iaf lärt sig ett sätt att säga Caroline. Dallolään tyckte han lät precis likadant, va go han va! Än idag kallar vissa mig för det efter mina historier... En gång mitt inne i stan tyckte han väl att jag körde lite väl tufft o skrek från baksätet: Dallolään, bilen köl jättenäla!!! ( L:en ska då va R ) Många såna goa fraser har jag än idag i huvudet o kommer på mig själv med att gå o le. Dom va för härliga!
Som när vi va på en 4 h-gård där barnen i storstan ska lära sig om djur o lantliv. Vi går där o tittar på alla möjliga djur o kommer till rådjuren o Adam utbrister: kolla fröken, miniälgar!!! Gud va jag skrattade. Tills fröknarna på Montesoori började titta lite snett på mig... Nej det e ett rådjur lille vän. Då e man rätt glad att man e lantis...faktiskt.
Så när jag slutade hade jag lärt ett barn cykla, haft Marie Fredriksson i trädgården, bott granne med Björn Ulvaeus, börjat lära mig laga mat, shoppat loss för många fler tusen än jag nånsin lär göra med Britt, kört sönder en spoiler, satt igång larmet, vart på vinprovning, kört bil i storstan, läst läxor, vart på ett otal matcher i olika sporter, satt Karlsborg på kartan i Djursholm, kört fina bilar o insett att överklasslivet blir precis lika tråkigt som vårt enkla efter ett tag. Jag skulle, i ärlighetens namn inte vilja byta med dom alls, så mycket skit som finns innanför den perfekta ytan! O de inser inte alls hur bra de har det, så hade det nog blivit för oss med tror jag.
En gång kunde jag bara inte hålla käft när en son till en av Sveriges mäktigaste familjer klagar på att de bara vart i USA tre gånger det året. Då tog jag till den bestämda men milda (?) tonen o sa att det faktiskt finns barn som över huvudtaget inte kommer utanför Sveriges gränser eller ens får åka på semester. Så va glad du istället! Bortskämd e det minsta man kan säga i det fallet men det va faktiskt inte mina tre, de fick bara sin veckopeng o hade inget hum om hur gott ställt de hade. O de uppfostrades precis som mallen e för mig iaf. Så under min tid höjde jag inte rösten en enda gång vilket e helt otroligt, men sant, jag sa allt bara en gång! Jag kan sakna dom ibland o tänker på allt vi gjorde tillsammans o att jag verkligen klarade av att ha hand om alla tre, det va kanske tur att de va så snälla :)
Nu e det sju år sen jag va där, vilket känns helt sjukt. Men minnena har man ju för alltid, för att inte tala om alla kort!
Vanligtvis slänger jag mig i soffan efter ett varv me dammsugaren, men inte idag. Kollade igenom recepten jag hade som barnflicka i Sthlm o fick sug efter en pastagratäng jag ofta gjorde till "mina" barn. Så nu står den klar på spisen :) Fick dock gå noga efter instruktionerna, inte som då när jag kunde alla underliga utantill typ.
Den tiden inser man nu va sååå nyttig för mig som pesron -vad jag växte! O då menar jag inte på höjden eller bredden. Jag som alltid haft mamma tio min bort även om jag flyttade hemifrån som 17 åring, hade då massa mil emellan o jag va tvungen att stå på egna ben. Minns första gången jag stod vid tunnelban o undrade vilken det var jag skulle ta, som Britt (mamman i fam) sagt tusen gånger i telefon. Jag va livrädd att åka fel. Något nervös klev jag på - o kom rätt! Jag har nämligen alltid haft noll lokalsinne o har kört fel i mina hemtrakter massa gånger, helt otroligt, jag vet!
Det första jag sa när jag va på intervju va att jag absolut INTE kan laga mat, det på pekade jag noga. Men nåt bra intryck gjorde jag tydligen eftersom jag fick jobbet direkt. Sen fick jag laga receptmat varenda dag, jag tyckte det va superlyxigt till att börja med o njöt i fullla drag, men gissa hur länge det tog innan jag längtade efter hederliga makaroner o köttfärssås eller korv med bröd? Det kunde barnen få på "fredagsmyset", då när vi vanliga dödliga gör nåt gott recept ....eller helt enkelt en flötig pizza som vi gärna tar hemkörning på.
Jag hade verkligen en jättebra tid medan flera andra tjejer som va uppe samtidigt hade ragator som bossade över dom o fick en städvagn framkörd några dar i veckan. Jag slapp allt sånt, det fanns det städerskor till vet ni :) Det va där jag för första gången upptäckte hur jäkla smidigt det är o få hjälp med städet, då slipper man att sånt ska hänga över en när man kommer hem efter jobbet. Så, nu får vi bli rika :)
Det va väldigt lärorikt, på många sätt. Gissa om jag stod som en fågelholk när mamman ber mig åka till en park o lära 8-åriga Emma cykla. VA? Det har vi lantisar gjort sen flera år då ju! Inte ens med stödhjul gick det bra ! Men jag lyckades efter många om o men o trasiga knän. Adam, då 4, var jag med hos talpedagogen o när jag slutade hade han iaf lärt sig ett sätt att säga Caroline. Dallolään tyckte han lät precis likadant, va go han va! Än idag kallar vissa mig för det efter mina historier... En gång mitt inne i stan tyckte han väl att jag körde lite väl tufft o skrek från baksätet: Dallolään, bilen köl jättenäla!!! ( L:en ska då va R ) Många såna goa fraser har jag än idag i huvudet o kommer på mig själv med att gå o le. Dom va för härliga!
Som när vi va på en 4 h-gård där barnen i storstan ska lära sig om djur o lantliv. Vi går där o tittar på alla möjliga djur o kommer till rådjuren o Adam utbrister: kolla fröken, miniälgar!!! Gud va jag skrattade. Tills fröknarna på Montesoori började titta lite snett på mig... Nej det e ett rådjur lille vän. Då e man rätt glad att man e lantis...faktiskt.
Så när jag slutade hade jag lärt ett barn cykla, haft Marie Fredriksson i trädgården, bott granne med Björn Ulvaeus, börjat lära mig laga mat, shoppat loss för många fler tusen än jag nånsin lär göra med Britt, kört sönder en spoiler, satt igång larmet, vart på vinprovning, kört bil i storstan, läst läxor, vart på ett otal matcher i olika sporter, satt Karlsborg på kartan i Djursholm, kört fina bilar o insett att överklasslivet blir precis lika tråkigt som vårt enkla efter ett tag. Jag skulle, i ärlighetens namn inte vilja byta med dom alls, så mycket skit som finns innanför den perfekta ytan! O de inser inte alls hur bra de har det, så hade det nog blivit för oss med tror jag.
En gång kunde jag bara inte hålla käft när en son till en av Sveriges mäktigaste familjer klagar på att de bara vart i USA tre gånger det året. Då tog jag till den bestämda men milda (?) tonen o sa att det faktiskt finns barn som över huvudtaget inte kommer utanför Sveriges gränser eller ens får åka på semester. Så va glad du istället! Bortskämd e det minsta man kan säga i det fallet men det va faktiskt inte mina tre, de fick bara sin veckopeng o hade inget hum om hur gott ställt de hade. O de uppfostrades precis som mallen e för mig iaf. Så under min tid höjde jag inte rösten en enda gång vilket e helt otroligt, men sant, jag sa allt bara en gång! Jag kan sakna dom ibland o tänker på allt vi gjorde tillsammans o att jag verkligen klarade av att ha hand om alla tre, det va kanske tur att de va så snälla :)
Nu e det sju år sen jag va där, vilket känns helt sjukt. Men minnena har man ju för alltid, för att inte tala om alla kort!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Den tiden minns man du ! Våra telefonsamtal som brukade vara flera timmar ... vi snackade oss igenom en massa tv-program o kommenterade typ *S* ! Haha !
Postat av: Jossan
Jag som skrev d sista ;-) !
Postat av: hockefin
asenal.. haha. dallolään ja kan inte höla.. haha.. kommer du imårrn?
Postat av: zara
dallolään, ja ville inte höla mer.. ja de var nog en nyttig tid..
Postat av: Dette
A herregud... VAD tiden går alltså... Kommer ihåg partyt på "sunkbåten" där vi bodde innan vi skulle vidare, vart det nu var och du anlände direkt från Djursholm. Har en finfin bild därifrån i ramen på väggen här bredvid mig vettu! :) MMm och nog hänger smeknamnet kvar alltid ;) KRAM
Trackback
